SÖRMLANDS SKOGSKARLARS VÅRVANDRING 2011.
Ett par smålommar undrade vad som var i görningen. Dom blev tvungna att dyka ned under vattenytan ett tag, simma fram till badbryggan och sedan sticka upp sina huvuden och spana. Och vad fick dom se? Jo, 23 skogskarlar från alla hörn av Sörmland, som samlats vid Mellan-malmens badplats en dryg halvmil norr om Katrineholm för att delta i den traditionella vårvandringen. Det var lördagen den 21 maj och klockan var halv tio. Sommartid förstås.
Under första vandringsetappen avverkades 43 höjdmeter fram till jättegrytan som inte var så "jätte". Rymde väl inte stort mer än tio liter. Och något trollsilver liggande i botten, kunde inte heller skönjas. Efter en lättsam kort etapp fick vandrarna information om Kvarnstugan, som funnits i minst 350 år, och hyst åretruntboende fram till mitten av förra seklet. Vetskap förmedlades också om småföretagande som vid mitten av 1900-talet frodades i en liten jordkällare vid gamla kvarnstället. Visserligen handlade det om hembränning, men det påverkade väl ändå BNP i rätt riktning.
Nästa anhalt var det gamla gruvindustriområdet, Gölstugruvorna. Hela det området, liksom större delen av den trakt vi genomkorsade under vår vandring är numera i Skogsvårdsstyrelsens ägo tidigare tillhörande Eriksbergs Fideikommiss. Vid Gölstugruvorna bröts järnmalm åren 1838 till 1851. Ordinarie arbetsstyrka var 15 man nere i gruvorna, fördelade på fem tremannalag. Två män slog med släggor, den tredje vände borren. Förtjänsten var 16 shilling om dan, d v s 33 öre . Dom flesta bodde vid gruvorna i särskilt uppförda bostäder, innehållande ett rum per familj, i bästa fall. Av de totalt nio gruvhålen påstås sex vara 100 meter djupa, och vissa förbundna med varann genom orter. 7 400 ton malm utvanns och forslades till större delen vintertid till Forssjö bruk där masugnen stod. Den revs tyvärr i slutet av förra seklet. Transporterna med häst och släde gick flackast möjliga sträckning, över sjöar och tjärnar.
Den hårda tillvaron i gruvorna skördade sina offer. Olyckshändelser och lungsot ändade livet på en del familjeförsörjare. Dock fungerade redan då en sorts fattighjälp . Änkorna fick varannan månad gå till arbetsgivaren i Forssjö och hämta mjöl och ärtor. Det handlade om en promenad på två mil, enkel resa. Dessutom fick familjerna bo kvar i den avlidnes "tjänstebostad", i bästa fall ett rum. Varje månad kunde också hämtas 25 kilo mjöl från socknens undsättningsmagasin vid Floda kyrka. Dit var avståndet bara 8 kilometer. När gruvindustriutrustningen flyttades till gruvor i Sköldingetrakten, ägda av Högsjö bruk, blev ett bostadshus kvar, bebott av änkor, och sedan även mera officiellt nyttjat som fattighus.
Vid Gölstugruvan studerades också den minnestavla som genom Rune Glännefors försorg uppsatts till minne av Skogskarlarnas vandring 1989. Nära intill skylten kunde också provsittas kyrkbänkarna i den friluftskyrka som anlades på initiativ av dåvarande rektorn Åkesson vid Vallmotorps skogsskola.
Tät blåbärsrismatta, avlöst av vildsvinsplöjd mark, passerades medelst lite högre knälyft, innan nästa hållplats. Det var gården Akelbro, där Huldran Siv Larsson inte bara upplät mark för förtäring av matsäck i sin välansade hagmark, utan även förtäljde om gårdens historia och gav karlarna en inblick i de förändringar som begreppet jordbruk genomgått under det senaste halvseklet.
Styrkta av färdkosten och rasten fortsatte skogskarlarna vidare i en prydlig karavan förbi den glesbevuxna hagen, där den sällsynta fältgentianan ännu har en fristad.
Framme vid nästa stopp var det dags för lite andaktsfylld eftertanke. Där var platsen, vid Hagstugan, där Sörmlands skogskarlar bildades för snart 74 år sedan, och läraren, sedermera rektorn Cyrus Mannervik blev vår förste talman. Platsen syntes oss välvald. Den nuvarande innehavaren av Hagstugan - Lena Rubin - som välvilligt, glatt, och generöst, tillät oss att passera rakt över hennes sommarparadis, är uppenbarligen en person som det är väl förunnat att få disponera denna idyll.
För jämlikhetens skull besöktes även Sörmlands Skogshuldrors födelseplats, Nybygget. Dessvärre tycktes den platsen för bra länge sedan tappat förutsättningarna för att kallas idyll.
Under återtåget mot bilarna passerades vårdanstalten Vallmotorp. Gården hette ursprungligen Skogen och var ett arrendeställe tillhörigt Eriksberg. Efter att gården förvärvats av Skogsvårdsstyrelsen har den hetat Vallmotorp. Sedan skogsskoleepoken avslutats drevs ett narkomanbehandlingshem intensivt, expansivt och optimistiskt, fram till konkurs.
Av en gammal karta som med god sannolikhet kan antas visa förhållandena kring 1880 - 1890 - talen, framgick att nuvarande gärdet norr om gården då var en sjö eller åtminstone en uppdämd vattenreservoar för någon verksamhet vid Skogen, driven av vattenkraft. Inga tidigare eller senare kartor har redovisat detta vatten.
Resultatet av ett av många skogliga experiment som genomförts i Sverige under 1900-talet kunde beskådas under sista etappen av vandringen. Ett bestånd av stiliga och raka barrträd av arten kanadensisk Contorta var visserligen rakstammiga och kvistfria, men de flesta var sorgligt nog avlidna och liggande på marken.
Vid vår återkomst till badplatsen, hade smålommarna avslutat sitt näringssök och återflugit till sin boplats vid någon tjärnstrand norröver.
Skogskarlarna förtärde vad som fanns kvar av medförd matsäck och fördrev en god stund i solgasset i sluttningen mot stranden, med för tillfället anpassat småprat.
Talman Tomas Fors framförde ett berömmande och uppskattande tack till Katrineholmskarlarna och särskilt till undertecknad som hoppas och faktiskt tror att det fanns hyfsad täckning för de vackra orden.
Tack alla 22 för att Ni kom.
Vid pennan Stenåldersmannen och stigfinnaren
Harry Axelsson